okej

saknaden efter dig blev för stor. nästan outhärdlig!

jag sa att jag saknar dig och du sa att du saknar mig.

jag kände sorg, för jag gick emot det jag sa till mig själv.

jag blev inte heller glad när du svarade.

det gör ont, det gör ont, det gör ont.

älsk, det gör ont i mig. jag saknar dig, det gör ont.

du förstår.

jag har alltid förklarat mig, varför jag gör vissa saker, varför jag mår så eller hur det kommer det sig i det hela.

jag har börjat märka att du förstår, du förstår vad jag menar, varför, hur och det är så konstigt och läskigt och så jäkla skönt.

jag vill bara tacka dig varje dag för att du finns, för att vi har varandra.

tack.

onsdag.

idag saknar jag dig, idag saknar jag dig på ett bra sätt.

inte saknardigsåååmycketattjagdör.

idag saknar jag oss, våra morgonar, våra måndagar, musiken. vi hade det bra oftast.

jag vill säga hej, fråga hur du mår och hur det går på jobbet, hur det är helt enkelt.

men jag kommer inte göra det.

förlåt och tack.

jag förstod att det inte skulle ske, jag blev inte arg eller sur. jag visste att det inte skulle ske.

varenda fiber i min kropp sa det och jag är glad för det. jag skulle aldrig vilja såra eller att den personen får veta om oss.

du förstår, det hände något för mig, i mig den här veckan. jag kände nånting och jag blev helt upprymd och glad. det fick mig även att inse att besvikelsen du kände över mig betydde inget, inget du sa den veckan betydde inget. 

du blev inte den första jag tänkte på när jag vaknade.

jag känner mig fri, jag är inte lika uppslukad av dig. jag kommer alltid bry mig om dig, skulle vilja säga älska dig men det är inte så, har nog aldrig varit så.

vi kan vara vänner men samtidigt så vet jag att vi inte kommer att vara det för du och jag har aldrig varit vänner.

förlåt och tack.