är det så ?

frågan jag ställer mig just nu om jag ska bara släppa taget om att vara glad och positiv, känna lyckan i varje ord för att låta mig falla i det mörka. om jag ska tillåta mig att vara deppig och gråta för minsta lilla, bli arg utan bli rädd för ilskan jag har.

det var skönt igår, när jag kom hem så klev jag ur från kläderna, satte på mig pyjamas och gick och la mig. jag tog med mig boken, sorgen och la mig i sängen. kröp under täcket, gömde mig.

försökte pressa ut lite tårar men det gjorde ont i kroppen så jag bara lät det ske medans jag läste.

jag berättade även för martin om hur det kändes efter några timmars sängboende.

han kröp upp bakom mig, höll om mig och sa att jag är så duktig som orkar, som orkar kliva upp och jobba, som ändå orkar skratta när han vet att allting suger.

men det han inte vet var att det där lilla fick mig att gå upp idag.

hej fredag.

on the internetz..

just nu cirkulerar det en video på en, kanske två-tre månaders, bebis som just hade tagits ur från kvinnans kropp.

det förstörde mig, speciellt nu när det är årsdagen för när jag gjorde abort.

jag undrar om mitt barn såg ut sådär när jag låg där på operationsbordet, nedsövd. levde mitt barn då ? låg den också i läkarens hand och rörde på sig, tog sina sista andetag ? 

det suger.

visst, jag är jävligt glad för att jag gjorde abort. jag hade fått barnet (felicia, det var en felicia) fråntaget. jag var inte stabil för fem öre, jag var bara 16, killen var bara 15. knappt varit tillsammans ett år.

nyskilda föräldrar, fucked up barndom.

men om jag hade behållt henne, om jag hade sagt ja till livet.. 

hon/han skulle fylla 10 nu i april/maj 

(insisterar på att det var en felicia).

jag älskar dig trots att jag berövade livet från dig.

när kinden bultar lika hårt som ens hjärta.

fick en sjukt göttig smäll på kinden.

ingen klassisk örfil eller något, utan av en väska.

jag fick stryk av en väska. 

min kind bultar lika hårt som mitt hjärta.

hatar människor...

okej.

det här med mörkret.

jag och mörkret har alltid varit bästa vänner, sen barnsben till och med.

vi har hängt ihop, haft pyssel, poesi och musikstunder.

nu när jag är äldre så har vi glidit isär, liksom bråkat lite..

och självklart har det gjort mig deppig för nu kan jag liksom inte gömma bakom den. 

så med andra ord, det är svårare för mig att kliva upp ur sängen, svårare för mig att ta mig genom dagen, svårare att anpassa sig efter mörkret när man kommer hem från jobbet.

jag har även blivit räddare för mörkret, för vad som lurar sig bakom det hela. men det beror mest på alla minnen från barndomen som kommer sakta men säkert tillbaka. kanske en av många anledningar till att jag och mörkret kan inte umgås längre.

jag väntar fortfarande på att höra från psykologen, på en tid då jag kan börja med kbt. jag börjar bli ängslig, lite orolig.

tänk om dom har glömt bort mig ? 

jag hoppas så innerligt på att kötiden är mycket längre än det som har sagts.

jag har inte så mycket ork att ta mig igenom det här igen.

behöver choklad.