dagbok.

varje dag har jag suttit här, påbörjat ett inlägg om vad som helst. 

jag skriver ner nånting som finns där men

men inser ganska snabbt att jag kan inte.

tänk om jag väljer att berätta om den här bloggen, min öppna dagbok, för någon jag känner och den personen har ingen aning och får helt plötsligt reda på vad som finns i mina tankar. 

jag kommer sällan fram till något vettigt att säga för allt inom mig gör så ont.

det gör ont i kroppen, det gör ont i hjärtat.

ni har väl hört att smärtan från hjärtat varar endast i 20 min men det som gör ont efteråt är vanan, minnen, gemenskapet

och tryggheten. löftena man gav varandra försvinner, kärleken som en gång var så stor finns inte längre.

det jag försöka säga är att det är minnena som svider. inget annat! 

fast samtidigt så vet jag inte vad jag ska säga. 

jag är ganska vilsen. 

vad jag bryr mig om att du kallar på mig.

hur många har du dödat ?

något som jag alltid undrar över när jag ser någon i militanta kläder. 

nu snackar vi inte om tacky camobyxor

utan verkligen militant. 

jag undrar alltid hur många personer han har dödat eller om han ens har dödat. 

om han har det, hur dödade han dom ? 

närstrid eller med sitt militanta vapen.

undrar även om han skulle döda mig om jag gjorde något drastisk. inte för att jag 

skulle göra det, jag är inte dum. 

men skulle han eller skulle han bryta armen av mig ? 

just nu sitter jag framför en man med sina militanta kläder. 

han ser fridfull ut, lite trött. han har trasiga

händer, nagelbanden borta, men han ser 

fridfull ut så han kan inte ha dödat någon.

jag hade nog aldrig kunnat döda någon.

jag kan bli ledsen om jag dödar ett försvarslöst spindel. 

fast samtidigt ska man säga aldrig för 

tänk om man hamnar i en situation där man faktiskt måste ?

punkt

för första gången på länge så målade jag en tavla som inte var så mörk eller dyster.

jag målade denna till dig, jag hade dig i mitt huvud. vi hade precis kommit nära varandra, vi var med varandra så ofta vi kunde. du har sett mig naken, både kropp och själ.

jag föll för dig, jag blev kär i dig och pirret du gav mig var det bästa jag vet.

men vi är inte där längre, du har fått mig att gråta, du har gjort mig förbannad. 

du berättade om henne, du ville inget med henne men eftersom jag känner dig så väl så visste jag att du ljög för mig.

tomheten.

ju längre dagen går desto mer känner jag hur tomt det är, hur det som var försvann.
jag vaknade imorse, kände bitterheten och ensamheten vid min sida men jag tänkte,
det är kanske för att jag sov själv.

nu i efterhand, det är kanske det jag har känt hela veckan. den onda aningen, att
helt plötsligt så kom något annat i vägen och det var inte jag. tomheten, känslan.
att återigen känna hur jag närmar mig botten igen. fast, inte den jag brukar vara i.
det är något helt annat och jag har ingen ork att klura ut det för det finns så mycket
som måste tas hand om.

en olycka kommer sällan ensam. 

drömmar.

för flera år sen när jag vägrade inse verkligheten, den verkliga verkligheten alltså,
så var jag fylld med drömmar. drömmen om att bli flygvärdinna, att bli elektriker.
att bli journalist, att bli allt som verkade bra. men det kunde inte gå så som jag ville.
för jag hade en plan, att inte leva så länge. målet var 27. det är 289 dagar kvar.
jag lovar, jag har skrotat planen.

men iaf, jag vaknade upp en morgon. en helt vanlig lördagsmorgon fast det var
inte så vanligt. jag hade en idé, en dröm. något som passar mig. jag var helt salig
och ville berätta det för någon. jag kunde inte vänta, jag ville berätta men tålamodet
som vanligtvis brukar stå vid min sida hade lämnat mig.

du var den första som fick veta, du sa att jag ska jaga den, jag ska fixa den drömmen
för det är så jag. även om du inte förstod varför så sa du att det var ändå jag.
du har säkert glömt bort det, du brukar göra det. men det är struntsamma i dagens läge.
för det är en dröm och den har inte lämnat min sida än.

jag ska jaga den, jag ska fånga den med mina händer och jag ska kyssa den.

din hand i min.

jag ligger i min säng, har en katt vid mig. det rycker i honom,
vad är det du drömmer om ? jag vaknade upp med feber,
antagligen med samma feber som väckte mig inatt.

jag har för mycket kläder på mig, men jag fryser ändå. 

jag hade velat ha dig här, velat ha dig liggandes bredvid mig.
vi hade pratat om löjliga saker, vi hade pratat om varför moln
ser så fluffiga ut och undrat om dom hade samma smak som
sockervadd. jag hade gråtit för jag är så ynklig och du hade
tagit min hand och sagt att jag är töntig och att det är okej.

jag hade bett dig göra te men tjutit om du lämnade mig.

jag vet att du sover, ska väcka dig.

vi hörs imorgon

 men nej, vi hörs sen

ja imorgon

 inte lika lång tid om man säger sen.

även om det är en helt vanlig fras så kan 

man inte låta bli att säga det med olika känslor. 

jag sa det som det var, ett faktum medans du sa med saknad. 

jag har saknat dig och saknad för mig gör ont. jag har, sedan en lång tid tillbaka, längtat efter människor. 

för att sakna är svårt för mig, jag har inte gjort saknad till något vackert. 

men jag har saknat dig.

jag väljer längtan, längtan efter din röst, ditt leende och värme för det lättar väskan jag bär på som har ditt namn inristad. jag ska längta efter dig.

du gör mig glad.

 ♡

dramat kring den guldfärgade snipern.

jag har sällan förstått avundsjukan och dess hat. jag är sällan avundsjuk för jag har alltid känt tacksamhet. 

nu är det ju såhär, en version från min sida. en version som jag har haft i månader. 

jag vet vad du känner, jag vet vad du vill.

jag har gett dig chanser till att berättat men du har nekat och dragit en lapp från 

påsen med lögner. 

jag var ärlig och berättade, du sa att jag skulle ge upp för inget skulle ske.

självklart, jag är inte dum. omständigheterna hindrar oss. 

du frågade aldrig, du antog. din svartsjuka och avundsjuka tog över.

du vill inte att jag skulle vara först. 

du gillade inte mig men du satt och ljög för mig.

jag ska citera en mening från en låt av kent, "jag fick chansen, du gav mig chansen men nu är det för sent". 

min mening med den är att jag gav dig chansen, flera gånger. 

du må vara osäker och ensam men det är ditt fel när du inte tog emot handen jag gav dig. jag hoppas att du finner ro, att sorgen du bär på blir lättare. 

jag hoppas att du själv förstår vad du har gjort.

ta hand om dig, jag menar det.

den välkända oscar wilde citatet.

jag har ett beroende av vackra ord och meningar, sånt som fångar mig och griper tag i mig. ord som får mig att inte släppa taget. 

jag vill bara ha mer, använda orden som som har fångat mitt intresse för hela världen. citat från filmer som berör eller som får mitt hjärta att slå ett extra slag. 

drömmen om att själv ha en bok i någons bokhylla som är min egen är stor men jag har aldrig ord för trehundra sidor.

men åter till titeln på denna inlägg.

han har en citat som jag förstod, som blev en del av mig en dag. många har olika meningar och betydelse för denna. 

även jag, men jag hittade en som liknade min förklaring. 

över till citatet, som är på engelska: "a dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world". 

du kommer att få en egen betydelse för denna någon dag, precis som jag, precis som de andra. 

men denna är numera en del av mig, en

betydelse, en mening som har etsats fast i mitt huvud, mitt hjärta och min kropp.

en blogg på svenska.

insåg ganska nyligen att jag har så mycket inom mig som måste ut, versioner och visioner som aldrig delas. 

tankar som folk skrattar åt för dom inte förstår min logik. 

det borde göra ont men jag har blivit så van vid dessa fnitter och frågor. 

fråga mig aldrig varför det är så för det vet inte ens jag själv och hur skulle jag förklara för dig varför jag tänker så, varför jag mår så när jag vet ingenting. 

i vilket fall som helst, välkommen till universum och du. här kommer jag ordbajsa livet ur mig och er. en process mot bättre liv, ett liv utan piller och sorg. 

självklart kommer det inte att enbart handla om mitt sug för döden, för destruktiva stunder. jag kommer att dela med mig av allt vackert som fångar mig

/ annelie