hej,

jag gjorde något som jag inte har gjort på flera år. jag bad, jag höll mina händer och bad.

jag tror inte på högre makter men jag behövde det.

i natt behövde jag det.

hälsningar

hej,

jag drömde om dig inatt, det gjorde ont.

men istället för att säga hur mycket du betyder för mig så skriver jag detta brev.

men någon dag så kommer dessa ord sägas högt och jag blir fri.

tills dess, jag tycker så jävla mycket om dig.

hälsningar 

hej,

kommer du ihåg när vi stod där bland folk och det var trångt och bökigt och jag vände mig om och tittade på dig och såg att du kände samma sak ?

jag ångrar över att jag aldrig tog tag i din krage och kysste dig.

hälsningar

sharing is unicorn.

är det så ?

frågan jag ställer mig just nu om jag ska bara släppa taget om att vara glad och positiv, känna lyckan i varje ord för att låta mig falla i det mörka. om jag ska tillåta mig att vara deppig och gråta för minsta lilla, bli arg utan bli rädd för ilskan jag har.

det var skönt igår, när jag kom hem så klev jag ur från kläderna, satte på mig pyjamas och gick och la mig. jag tog med mig boken, sorgen och la mig i sängen. kröp under täcket, gömde mig.

försökte pressa ut lite tårar men det gjorde ont i kroppen så jag bara lät det ske medans jag läste.

jag berättade även för martin om hur det kändes efter några timmars sängboende.

han kröp upp bakom mig, höll om mig och sa att jag är så duktig som orkar, som orkar kliva upp och jobba, som ändå orkar skratta när han vet att allting suger.

men det han inte vet var att det där lilla fick mig att gå upp idag.

hej fredag.

on the internetz..

just nu cirkulerar det en video på en, kanske två-tre månaders, bebis som just hade tagits ur från kvinnans kropp.

det förstörde mig, speciellt nu när det är årsdagen för när jag gjorde abort.

jag undrar om mitt barn såg ut sådär när jag låg där på operationsbordet, nedsövd. levde mitt barn då ? låg den också i läkarens hand och rörde på sig, tog sina sista andetag ? 

det suger.

visst, jag är jävligt glad för att jag gjorde abort. jag hade fått barnet (felicia, det var en felicia) fråntaget. jag var inte stabil för fem öre, jag var bara 16, killen var bara 15. knappt varit tillsammans ett år.

nyskilda föräldrar, fucked up barndom.

men om jag hade behållt henne, om jag hade sagt ja till livet.. 

hon/han skulle fylla 10 nu i april/maj 

(insisterar på att det var en felicia).

jag älskar dig trots att jag berövade livet från dig.

när kinden bultar lika hårt som ens hjärta.

fick en sjukt göttig smäll på kinden.

ingen klassisk örfil eller något, utan av en väska.

jag fick stryk av en väska. 

min kind bultar lika hårt som mitt hjärta.

hatar människor...

okej.

det här med mörkret.

jag och mörkret har alltid varit bästa vänner, sen barnsben till och med.

vi har hängt ihop, haft pyssel, poesi och musikstunder.

nu när jag är äldre så har vi glidit isär, liksom bråkat lite..

och självklart har det gjort mig deppig för nu kan jag liksom inte gömma bakom den. 

så med andra ord, det är svårare för mig att kliva upp ur sängen, svårare för mig att ta mig genom dagen, svårare att anpassa sig efter mörkret när man kommer hem från jobbet.

jag har även blivit räddare för mörkret, för vad som lurar sig bakom det hela. men det beror mest på alla minnen från barndomen som kommer sakta men säkert tillbaka. kanske en av många anledningar till att jag och mörkret kan inte umgås längre.

jag väntar fortfarande på att höra från psykologen, på en tid då jag kan börja med kbt. jag börjar bli ängslig, lite orolig.

tänk om dom har glömt bort mig ? 

jag hoppas så innerligt på att kötiden är mycket längre än det som har sagts.

jag har inte så mycket ork att ta mig igenom det här igen.

behöver choklad.

mellan 26 & 27årskrisen

kvart över tolv idag så insåg jag hur ensam jag verkligen känner mig.

att vara i ett rum med människor och känna den ensamheten. 

liksom hur hamnade jag här, hamnade jag här när jag började kämpa för livet ? 

för ett år sen så var jag alltid med, var aldrig ensam och var alltid den som skrattade högst och längst.

jag var rolig, så jävla bra, aldrig riktigt ensam för folket flockade runt mig.

jag vet exakt vad som hände men jag undrar ändå när jag blev så blind, så tillbakadragen, så tyst. jag saknar den människan, jag vill ha tillbaka henne men vet inte hur.

jag krisar..

även om jag älskar dig och du vet det.

låt mig få ge er min hemlighet, en tystnad jag har burit på.
en som alla vet om men ändå inte riktigt vet.

denna låt blev en sån klichéartad melodi för mitt hjärta i november.
ni vet alla dessa filmer om hjärtesorg, man åker tåg, en sorglig låt
kommer och helt plötsligt så känner du hur tårarna som hotat med att
visa sig tidigare innan du stiger på tåget faller.

jag har alltid fantiserat om det, alltid drömt om hur kärleken krossade mig
men jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det, jag trodde aldrig att jag
skulle kämpa med att hålla tårarna inne inför tågbytet och jag trodde seriöst
att jag hade lyckats med det tills denna låt dök upp i mina lurar och jag grät.

jag skämdes över att jag gjorde något sådant, att jag åkte iväg för att få dig.
jag skämdes över att jag hade fixat håret som du gillade, jag skämdes över
att jag kände mig snygg, att jag ens gjorde mig snygg, jag skämdes över att
jag drack två glas vin med hjärtat i halsgropen.

jag skämdes över att jag och min kärlek för dig blev så jävla klichéartad.


den här låten är för alltid du nu, du hade så många men den här är din nu.

så längesen.

jag är van vid ett krossat hjärta, så van att det inte känns lika mycket längre.
senaste var den 6 juni men den läkte ganska fort.
senast mitt hjärta krossades tack vare en bok var flera år sen men tack vare de
senaste böckerna jag har läst så kan jag konstatera att min mascara är magisk.

jag hade glömt bort hur ont det gör när boken bara ger en tragiska sidor fylld med
sorg, kärlek och vänskap. jag trodde att jag kunde riva ut mitt hjärta från mitt bröst
och skrika åt den, säga nej, gå inte sönder för deras hjärtan går sönder, gå inte sönder
bara för att det inte slutar som du vill.

det har gått en timme och jag känner hur ont det gör, hur mycket mitt hjärta önskar att
det inte var så, hur mina tårar hotar mig.

och det påminner mig om dig, om dig och ditt ego.

okej

saknaden efter dig blev för stor. nästan outhärdlig!

jag sa att jag saknar dig och du sa att du saknar mig.

jag kände sorg, för jag gick emot det jag sa till mig själv.

jag blev inte heller glad när du svarade.

det gör ont, det gör ont, det gör ont.

älsk, det gör ont i mig. jag saknar dig, det gör ont.

du förstår.

jag har alltid förklarat mig, varför jag gör vissa saker, varför jag mår så eller hur det kommer det sig i det hela.

jag har börjat märka att du förstår, du förstår vad jag menar, varför, hur och det är så konstigt och läskigt och så jäkla skönt.

jag vill bara tacka dig varje dag för att du finns, för att vi har varandra.

tack.

onsdag.

idag saknar jag dig, idag saknar jag dig på ett bra sätt.

inte saknardigsåååmycketattjagdör.

idag saknar jag oss, våra morgonar, våra måndagar, musiken. vi hade det bra oftast.

jag vill säga hej, fråga hur du mår och hur det går på jobbet, hur det är helt enkelt.

men jag kommer inte göra det.

förlåt och tack.

jag förstod att det inte skulle ske, jag blev inte arg eller sur. jag visste att det inte skulle ske.

varenda fiber i min kropp sa det och jag är glad för det. jag skulle aldrig vilja såra eller att den personen får veta om oss.

du förstår, det hände något för mig, i mig den här veckan. jag kände nånting och jag blev helt upprymd och glad. det fick mig även att inse att besvikelsen du kände över mig betydde inget, inget du sa den veckan betydde inget. 

du blev inte den första jag tänkte på när jag vaknade.

jag känner mig fri, jag är inte lika uppslukad av dig. jag kommer alltid bry mig om dig, skulle vilja säga älska dig men det är inte så, har nog aldrig varit så.

vi kan vara vänner men samtidigt så vet jag att vi inte kommer att vara det för du och jag har aldrig varit vänner.

förlåt och tack.

känslor.

jag och mamma pratade väldigt mycket om hur mycket jag har förändrats på så kort tid.

att jag har blivit mer tillbakadragen och tyst av mig, inte häver ut saker och ting om mig.

att jag har börjat förneka mina känslor, att jag har blivit mer rädd. 

och jag håller med henne. jag har tappat ganska mycket av mig själv senaste halvåret. jag har blivit rädd för att visa mig för människor.

jag kan bara lita på tre personer i dagens läge. min mor, min sambo och bästa vän. 

för dom kan jag berätta om min ångest, min dödslängtan och hur nära det är varje gång jorden går sönder under mig.

eller inte hur nära det är vet dom inte.

ingen av dom vet vad som sker egentligen. 

hjälp mig.

bra för mig del 2.

eftersom jag är konstant rädd för vad jag känner och vad jag vill så tänkte jag fortsätta skriva ner saker och ting som måste bort från mig.

trots ord och slag så fann jag en trygghet i hemmet. jag kunde komma och gå, vara inne i rummet mitt utan att någon störde mig tills en morgon då den tryggheten försvann. då en av pappas vänner (inte pedofilen) kom in till mitt rum medans jag sov. jag vaknade till när han smet ut från rummet men skadan var redan skedd. återigen skapade mina tonårsbröst hunger hos en annan.

jag var 14, jag hängde mycket på funplanet och kallade mig för lill_flikkan.

en onsdagskväll träffade jag en kille därifrån. vi pratade, hade trevligt. 

vi kysstes och han började klämma på mig. jag var fortfarande oskuld, jag sa nej. han drog, ignorerade mig och allt jag tänkte "han sa att jag var vacker, borde inte ha sagt nej". vem hade anat då att ca 9 månader senare skulle jag ligga på gräsmattan och bli slickad av en kille jag inte kände.

han kallade sig för mangs, var en av mina vänners vän. vi tre hängde, jag och jennifer bråkade, hon drog och lämnade mig kvar med honom. när vi kom hem till mig så gick vi in till mitt rum, han frågade efter det ena och de andra och jag tänkte om jag säger nej så lämnar han mig.

två timmar senare med en nöjd mangs och en spermafylld tjej väntar på bussen.

dagen efter började jag skada mig själv.

det var det bästa som hade hänt mig. att känna hur kniven skar upp min hud, det dövade allt jag kände inom mig. än idag skadar jag mig men inte på samma sätt.

jag har mina naglar av en anledning så att säga. lämnar inga ärr men svider så in i helvete att jag glömmer bort hur ont det gör inom mig.

och vi avslutar det hela med något lätt.

jag älskar att åka buss. 

bra för mig.

jag vet oftast inte vart jag är samtidigt som jag oftast vet. ibland kan tiden göra mig förvirrad och jag förstår inte hur tiden lyckas.

jag har aldrig haft munsår heller men nu har jag skrivit om det så det lär ju dyka upp snart. 

förra midsommar skröt jag om att jag har aldrig spytt när vi har firat ihop men några timmar senare så haltade jag iväg ut i skogen och spydde sangria och godisbitar.

det var även då jag för första gången fick en spricka i mitt skelett, därav haltande.

en av mina peppiga låtar spelades och jag hade klättrat upp till loftet för sömn.

låten kom, jag blev pigg, jag rusar nerför lofttrappan, sprang ut, gled på altanen och pang! där small det men jag, jag var pepp. jag dansade i tre timmar med den foten (pucko).

det var även den sommar som vi tjejer drog till café opera och någon random dude tafsade på mig och jag smällde till honom, snubblade därifrån och vakten timeoutade mig (jag hade inte druckit tillräckligt för timeout).

när vi tre tjejer var i london och gosade med vår fjärde tjej så gick vi till en gaybar.

vi fick alla varsitt ragg och inte var det av den samkönade. det var en av dom bästa nätterna i mitt liv, inte pga ragget utan mer det var vi fyra tjejer som dansade, drack drinkar och levde livet.

förr i tiden, i ungdomens tid så var det en sommar med tobbe. vi var nästan alltid fullast av alla. vilket var konstigt nu i efterhand. en kväll när vi var som vildast så trashade vi parkeringen, tog sönder alla backspeglar och vindrutetorkare.

vi hamnade i tidningen sen. 

när jag var liten, när jag kände att jag inte kunde vara hemma så hängde jag med en av pappas vänner. vad jag inte visste då som jag fick uppleva en gång var att han är en pedofil. jag förstod det bättre när jag var elva år, alla hade gått och lagt sig men han var uppe och jag var rädd för mörkret och han gav mig trygghet då.

jag förstod att han var into kids när han slickade mig i örat och kysste min nacke och frågade mig om det var bra. 

även en av min äldsta systers vänner tyckte att det var intressant att sticka handen under min tröja när jag började få bröst. han gjorde det varje gång han var på besök för att känna hur stora dom har blivit. jag visste att allt var fel, hans fel, inte mitt, men samtidigt så sa min negativa sida "du borde ha haft en större tröja".

(de två sistnämnda kan förklara en hel del om varför jag inte respekterar min kropp).

för flera sommar sen så var nöjesfältet på besök och jag och bästis gick dit för att åka lite. vi åkte en karusell som snurrade som fan. hon spydde och jag mådde skit men vi hade kul. 

det var även första gången på flera flera år som jag hade klänning frivilligt. jag hade den på balen i nian men jag hatade den då men den sommar fick jag se den med andra ögon. jag älskade den. 

hej, jag heter annelie och det här var bra för mig.

inte bipolär men en blandning.

"vi kom fram till att du inte är bipolär men vi skulle vilja utreda dig för personlighetsstörning".

jag förstod inte vad dom menade från början.

tankarna sattes igång och jag började leka med tanken om jag är schizofren. 

men läkaren och psykologen förklarade mer ingående i det hela och när jag frågade efter exempel så berättade läkaren om nalle puh och hans vänner.

jag fick en klarare bild för jag har ju analyserat beteendet på det hela.

dom nämnde även borderline och jag blev rädd men samtidigt så kände jag att

jag är på rätt väg. 

jag kan bli frisk, jag kan bli normal.

döden är perfekt.

nejnej, jag lovar att detta är inget rop på hjälp eller deppigt. 

döden är ett faktum, ett bevis, en händelse som sker en gång i livet.

kanske fler om du blir återupplivad men struntsamma. 

jag och mamma har alltid pratat om döden, pratat om att oavsett vad så kommer det att ske.

jag har accepterat att folk runt omkring mig kommer att lämna mig för alltid och 

allt jag har kvar från dom är minnen och känslor. 

jag har även accepterat att nån dag så kommer jag att lämna denna värld och jag ser fram emot det. 

något som jag aldrig någonsin kommer att göra är att ta mitt eget liv. jag kan inte vara så självisk av mig. jag väntar fast jag börjar tappa tålamodet. 

men det är värt väntat för den friden jag vill känna.

vår vänskap

en form av hylling till en människa som blev, för mig, en vän för livet.

att en torsdagskväll blev en början på en vänskap, en vänskap som jag trodde aldrig skulle ske men på grund av vår ärlighet så känner jag att vi är okej, alltid.

jag kan se oss på roadtrips, dra nånstans där vi kan bara sitta och snacka, ta en öl eller två och skratta åt livets misärer och lycka. jag kan se oss som grannar, att bara kliva över för middag eller kaffe.

jag kan faktiskt se oss som oss, oss som i "jag vill inte vara själv ska vi ut och leka skogsbrand".

jag kan se dig på alla vis, jag kan se mig själv krypa upp hos dig och gråta lite för att sedan skratta för jag är som ett litet barn.

jag behöver oss av någon anledning. 

jag vill inte behöva oss eller dig. förstår du ? det känns så fel att på sätt och vis ge dig delar av mitt hjärta som du ändå förstår (förlåt).

men jag vill även tacka dig för allt, för att du finns. för att du står ut med alla mina sidor och det är så jävla konstigt att du blev en sån betydande människa för mig på så kort tid, på det här viset. 

jag vill fortfarande att du ska sjunga godnatt för mig.

någon måste ta tag i det.

jag blev chockad och helt salig när du rang. vi har ju inte hörts på flera veckor bortsett från den gången du visade att du behövde mig.

du sa att du alltid gör det men glappkäftig som jag är sa jag att du inte visar det. 

jag blev glad, du gjorde min dag.

idag

jag är så jävla trött på att bli lämnad ensam, på att alltid förlora någon bara för att jag är jag. 

på att konstant vara rädd för hur jag känner, på att aldrig tillåta mig att förtjäna saker, på att hata mig själv. 

jag är trött på att vara naiv, trött på vara ledsen, på att vilja dö. jag är helt enkelt trött på att vara trött, att inte kunna sova.

och jag hatar dig för du har gjort mig till ett jävla psykfall! 

idag ska jag låta mig få äta, att ta en jätte lång dusch, måla mina naglar, tvätta bort all skit, ta på mina bröst, älska istället för att knulla. idag ska jag tillåta mig själv att älska mig, att säga att jag är bäst, att 

jag är rolig, snäll, omtänksam, fantastisk helt enkelt.

idag ska jag älska livet som jag egentligen förtjänar, inte tro att jag förtjänar ingenting.

idag.

olika vinklar.

instagrammade denna bild och när jag kom fram till rutan där man skriver något så fastnade jag. 

jag ville säga sanningen om denna bild.

vad jag egentligen tycker men allt jag kom fram till var "vi är okej". 

jag ville egentligen skriva "vet inte vad jag ska skriva, jag skulle vilja skriva hej glad tjej med hashtag selfie men egentligen så är jag inte glad, jag är sorgsen och jag hatar mig själv". typ något sånt. 

tack.

vaknade upp imorse med doften av gårdagens alkoholintag (inte min) och snarkningar. jag blev lika bitter som den

mörkaste kaffet du dricker. 

jag klev upp, kämpade för att inte andas med munnen för jag har fått för mig att all doft och skit fastnar på min tunga om jag inte andas med näsan. 

tog första bästa plagget för jag visste att mina byxor var ute i köket. 

jag ville helt enkelt inte vara kvar i samma rum som alkoholdoften helt enkelt.

jag smög ut från rummet, tog på mig tofflorna och gick ut på balkongen 

och skrev god morgon till dig men det blev mer än så. 

jag ville skratta så högt, jag kände hur det bubblade i mig, värmen som fick igång i mitt hjärta. 

jag var påklädd och klar, redo för en ny arbetsdag men jag bubblade. 

första låten jag kom tänka på var alive med empire of the sun och jag dansade.

jag hoppade, jag log, jag svängde på höfterna och bara älskade dig.

tack för att du får mig att känna levande.

förståelse.

jag tänker så jäkla mycket, lite för mycket kanske men jag kommer ju alltid
fram till saker som leder till förståelse, kanske till och med en anledning till allt.
som t.ex. varför jag har svårt att höra någon säga att personen älskar mig i
nyktert tillstånd för sådant sa aldrig pappa när han var nykter.
jag har svårt att ta emot komplimanger utan att ifrågasätta personen för jag
fick aldrig sånt från pappa.

allt jag fick höra från pappa var "du är dum i huvudet, du är värdelös, du är ingenting".
allt det där skedde alltid i nyktert tillstånd medans när han var full så fick jag höra att
jag är bäst, jag är den som kommer att lyckas och oavsett vad så kommer jag ta över världen.
han sa alltid det med tårar, som om han var förvånad över att han faktiskt älskar mig.
liksom, varför låter du så förvånad över att du, pappa, älskar din dotter ?

alla gånger, efter skilsmässan, där jag försökte få en pappa så satt du där med
cigaretten i ena handen och ölen i andra och pratar om minnen, varför du är som du är,
varför jag är din favoritdotter så brister du i gråt och säger att du älskar mig så var du
så jäkla förvånad.

värst måste nog vara en vecka efter du hade sagt att jag var den bästa så sitter du där
med mamma, på min lillasysters studentmottagning, och säger till henne att lillasyster är bäst
för att hon är den enda som lyckades ta studenten. den enda som faktiskt gjorde något med
sitt liv och alla andra dina barn var värdelösa, kassa, inget att ha. du sa även att du visste att
hon skulle lyckas. ett år senare tog lillebror studenten men det sket du fullständigt i.

alltså, jag är så arg på dig. du har förstört så mycket för mig. jag vill kunna ta emot komplimanger.
jag vill kunna höra någon säga att dom älskar mig utan att jag blir rädd, utan att jag faller.
jag vill även kunna ta emot kramar och klapp utan att jag får för mig att den personen ska slå mig.
jag vill kunna vakna upp och känna att jag är så jävla snygg, att jag är fantastisk, att jag förtjänar
att leva, skratta, äta, duscha och vara självisk. även om jag är tacksam över att jag fick lära mig
att vara osjälvisk, att ta ansvar, att låta personen gå före mig så kan jag önska mig ett annorlunda liv utan förståelse.

sista jag hörde från dig var detta:
 "You look like a heartbreaker, or a Killer
Cant beleve that you are my daughter. See you on the other side. I'm not dead yet. HaHa from a very proud Father. Beleve it or not. Watch out for the pink elefhants"

måste medge att den sista meningen var fantastisk.

bitar.

det skulle båda mig gott om jag gick sönder, om alla bitar bara faller i sär och sprider ut sig. 

att jag måste plocka upp bitarna som är bra för mig och lämna dom som är för dåliga för mig.

men jag är rädd för att gå sönder, jag är rädd för om jag går sönder i min ensamhet så vet jag inte vad som händer.

tänk om jag plockar upp dom dåliga bitarna, tänk om jag missar något av de bra. 

tänk om jag blir självisk och bara gör slut på lidandet. 

TÄNK OM..

ska inte tänka så, borde låta mig gå sönder, borde göra det för att bli hel.

dagbok.

varje dag har jag suttit här, påbörjat ett inlägg om vad som helst. 

jag skriver ner nånting som finns där men

men inser ganska snabbt att jag kan inte.

tänk om jag väljer att berätta om den här bloggen, min öppna dagbok, för någon jag känner och den personen har ingen aning och får helt plötsligt reda på vad som finns i mina tankar. 

jag kommer sällan fram till något vettigt att säga för allt inom mig gör så ont.

det gör ont i kroppen, det gör ont i hjärtat.

ni har väl hört att smärtan från hjärtat varar endast i 20 min men det som gör ont efteråt är vanan, minnen, gemenskapet

och tryggheten. löftena man gav varandra försvinner, kärleken som en gång var så stor finns inte längre.

det jag försöka säga är att det är minnena som svider. inget annat! 

fast samtidigt så vet jag inte vad jag ska säga. 

jag är ganska vilsen. 

vad jag bryr mig om att du kallar på mig.

hur många har du dödat ?

något som jag alltid undrar över när jag ser någon i militanta kläder. 

nu snackar vi inte om tacky camobyxor

utan verkligen militant. 

jag undrar alltid hur många personer han har dödat eller om han ens har dödat. 

om han har det, hur dödade han dom ? 

närstrid eller med sitt militanta vapen.

undrar även om han skulle döda mig om jag gjorde något drastisk. inte för att jag 

skulle göra det, jag är inte dum. 

men skulle han eller skulle han bryta armen av mig ? 

just nu sitter jag framför en man med sina militanta kläder. 

han ser fridfull ut, lite trött. han har trasiga

händer, nagelbanden borta, men han ser 

fridfull ut så han kan inte ha dödat någon.

jag hade nog aldrig kunnat döda någon.

jag kan bli ledsen om jag dödar ett försvarslöst spindel. 

fast samtidigt ska man säga aldrig för 

tänk om man hamnar i en situation där man faktiskt måste ?

punkt

för första gången på länge så målade jag en tavla som inte var så mörk eller dyster.

jag målade denna till dig, jag hade dig i mitt huvud. vi hade precis kommit nära varandra, vi var med varandra så ofta vi kunde. du har sett mig naken, både kropp och själ.

jag föll för dig, jag blev kär i dig och pirret du gav mig var det bästa jag vet.

men vi är inte där längre, du har fått mig att gråta, du har gjort mig förbannad. 

du berättade om henne, du ville inget med henne men eftersom jag känner dig så väl så visste jag att du ljög för mig.

tomheten.

ju längre dagen går desto mer känner jag hur tomt det är, hur det som var försvann.
jag vaknade imorse, kände bitterheten och ensamheten vid min sida men jag tänkte,
det är kanske för att jag sov själv.

nu i efterhand, det är kanske det jag har känt hela veckan. den onda aningen, att
helt plötsligt så kom något annat i vägen och det var inte jag. tomheten, känslan.
att återigen känna hur jag närmar mig botten igen. fast, inte den jag brukar vara i.
det är något helt annat och jag har ingen ork att klura ut det för det finns så mycket
som måste tas hand om.

en olycka kommer sällan ensam. 

drömmar.

för flera år sen när jag vägrade inse verkligheten, den verkliga verkligheten alltså,
så var jag fylld med drömmar. drömmen om att bli flygvärdinna, att bli elektriker.
att bli journalist, att bli allt som verkade bra. men det kunde inte gå så som jag ville.
för jag hade en plan, att inte leva så länge. målet var 27. det är 289 dagar kvar.
jag lovar, jag har skrotat planen.

men iaf, jag vaknade upp en morgon. en helt vanlig lördagsmorgon fast det var
inte så vanligt. jag hade en idé, en dröm. något som passar mig. jag var helt salig
och ville berätta det för någon. jag kunde inte vänta, jag ville berätta men tålamodet
som vanligtvis brukar stå vid min sida hade lämnat mig.

du var den första som fick veta, du sa att jag ska jaga den, jag ska fixa den drömmen
för det är så jag. även om du inte förstod varför så sa du att det var ändå jag.
du har säkert glömt bort det, du brukar göra det. men det är struntsamma i dagens läge.
för det är en dröm och den har inte lämnat min sida än.

jag ska jaga den, jag ska fånga den med mina händer och jag ska kyssa den.

din hand i min.

jag ligger i min säng, har en katt vid mig. det rycker i honom,
vad är det du drömmer om ? jag vaknade upp med feber,
antagligen med samma feber som väckte mig inatt.

jag har för mycket kläder på mig, men jag fryser ändå. 

jag hade velat ha dig här, velat ha dig liggandes bredvid mig.
vi hade pratat om löjliga saker, vi hade pratat om varför moln
ser så fluffiga ut och undrat om dom hade samma smak som
sockervadd. jag hade gråtit för jag är så ynklig och du hade
tagit min hand och sagt att jag är töntig och att det är okej.

jag hade bett dig göra te men tjutit om du lämnade mig.

jag vet att du sover, ska väcka dig.

vi hörs imorgon

 men nej, vi hörs sen

ja imorgon

 inte lika lång tid om man säger sen.

även om det är en helt vanlig fras så kan 

man inte låta bli att säga det med olika känslor. 

jag sa det som det var, ett faktum medans du sa med saknad. 

jag har saknat dig och saknad för mig gör ont. jag har, sedan en lång tid tillbaka, längtat efter människor. 

för att sakna är svårt för mig, jag har inte gjort saknad till något vackert. 

men jag har saknat dig.

jag väljer längtan, längtan efter din röst, ditt leende och värme för det lättar väskan jag bär på som har ditt namn inristad. jag ska längta efter dig.

du gör mig glad.

 ♡

dramat kring den guldfärgade snipern.

jag har sällan förstått avundsjukan och dess hat. jag är sällan avundsjuk för jag har alltid känt tacksamhet. 

nu är det ju såhär, en version från min sida. en version som jag har haft i månader. 

jag vet vad du känner, jag vet vad du vill.

jag har gett dig chanser till att berättat men du har nekat och dragit en lapp från 

påsen med lögner. 

jag var ärlig och berättade, du sa att jag skulle ge upp för inget skulle ske.

självklart, jag är inte dum. omständigheterna hindrar oss. 

du frågade aldrig, du antog. din svartsjuka och avundsjuka tog över.

du vill inte att jag skulle vara först. 

du gillade inte mig men du satt och ljög för mig.

jag ska citera en mening från en låt av kent, "jag fick chansen, du gav mig chansen men nu är det för sent". 

min mening med den är att jag gav dig chansen, flera gånger. 

du må vara osäker och ensam men det är ditt fel när du inte tog emot handen jag gav dig. jag hoppas att du finner ro, att sorgen du bär på blir lättare. 

jag hoppas att du själv förstår vad du har gjort.

ta hand om dig, jag menar det.

den välkända oscar wilde citatet.

jag har ett beroende av vackra ord och meningar, sånt som fångar mig och griper tag i mig. ord som får mig att inte släppa taget. 

jag vill bara ha mer, använda orden som som har fångat mitt intresse för hela världen. citat från filmer som berör eller som får mitt hjärta att slå ett extra slag. 

drömmen om att själv ha en bok i någons bokhylla som är min egen är stor men jag har aldrig ord för trehundra sidor.

men åter till titeln på denna inlägg.

han har en citat som jag förstod, som blev en del av mig en dag. många har olika meningar och betydelse för denna. 

även jag, men jag hittade en som liknade min förklaring. 

över till citatet, som är på engelska: "a dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world". 

du kommer att få en egen betydelse för denna någon dag, precis som jag, precis som de andra. 

men denna är numera en del av mig, en

betydelse, en mening som har etsats fast i mitt huvud, mitt hjärta och min kropp.

en blogg på svenska.

insåg ganska nyligen att jag har så mycket inom mig som måste ut, versioner och visioner som aldrig delas. 

tankar som folk skrattar åt för dom inte förstår min logik. 

det borde göra ont men jag har blivit så van vid dessa fnitter och frågor. 

fråga mig aldrig varför det är så för det vet inte ens jag själv och hur skulle jag förklara för dig varför jag tänker så, varför jag mår så när jag vet ingenting. 

i vilket fall som helst, välkommen till universum och du. här kommer jag ordbajsa livet ur mig och er. en process mot bättre liv, ett liv utan piller och sorg. 

självklart kommer det inte att enbart handla om mitt sug för döden, för destruktiva stunder. jag kommer att dela med mig av allt vackert som fångar mig

/ annelie