det här med mörkret.

jag och mörkret har alltid varit bästa vänner, sen barnsben till och med.

vi har hängt ihop, haft pyssel, poesi och musikstunder.

nu när jag är äldre så har vi glidit isär, liksom bråkat lite..

och självklart har det gjort mig deppig för nu kan jag liksom inte gömma bakom den. 

så med andra ord, det är svårare för mig att kliva upp ur sängen, svårare för mig att ta mig genom dagen, svårare att anpassa sig efter mörkret när man kommer hem från jobbet.

jag har även blivit räddare för mörkret, för vad som lurar sig bakom det hela. men det beror mest på alla minnen från barndomen som kommer sakta men säkert tillbaka. kanske en av många anledningar till att jag och mörkret kan inte umgås längre.

jag väntar fortfarande på att höra från psykologen, på en tid då jag kan börja med kbt. jag börjar bli ängslig, lite orolig.

tänk om dom har glömt bort mig ? 

jag hoppas så innerligt på att kötiden är mycket längre än det som har sagts.

jag har inte så mycket ork att ta mig igenom det här igen.

behöver choklad.