någon måste ta tag i det.

jag blev chockad och helt salig när du rang. vi har ju inte hörts på flera veckor bortsett från den gången du visade att du behövde mig.

du sa att du alltid gör det men glappkäftig som jag är sa jag att du inte visar det. 

jag blev glad, du gjorde min dag.

idag

jag är så jävla trött på att bli lämnad ensam, på att alltid förlora någon bara för att jag är jag. 

på att konstant vara rädd för hur jag känner, på att aldrig tillåta mig att förtjäna saker, på att hata mig själv. 

jag är trött på att vara naiv, trött på vara ledsen, på att vilja dö. jag är helt enkelt trött på att vara trött, att inte kunna sova.

och jag hatar dig för du har gjort mig till ett jävla psykfall! 

idag ska jag låta mig få äta, att ta en jätte lång dusch, måla mina naglar, tvätta bort all skit, ta på mina bröst, älska istället för att knulla. idag ska jag tillåta mig själv att älska mig, att säga att jag är bäst, att 

jag är rolig, snäll, omtänksam, fantastisk helt enkelt.

idag ska jag älska livet som jag egentligen förtjänar, inte tro att jag förtjänar ingenting.

idag.

olika vinklar.

instagrammade denna bild och när jag kom fram till rutan där man skriver något så fastnade jag. 

jag ville säga sanningen om denna bild.

vad jag egentligen tycker men allt jag kom fram till var "vi är okej". 

jag ville egentligen skriva "vet inte vad jag ska skriva, jag skulle vilja skriva hej glad tjej med hashtag selfie men egentligen så är jag inte glad, jag är sorgsen och jag hatar mig själv". typ något sånt. 

tack.

vaknade upp imorse med doften av gårdagens alkoholintag (inte min) och snarkningar. jag blev lika bitter som den

mörkaste kaffet du dricker. 

jag klev upp, kämpade för att inte andas med munnen för jag har fått för mig att all doft och skit fastnar på min tunga om jag inte andas med näsan. 

tog första bästa plagget för jag visste att mina byxor var ute i köket. 

jag ville helt enkelt inte vara kvar i samma rum som alkoholdoften helt enkelt.

jag smög ut från rummet, tog på mig tofflorna och gick ut på balkongen 

och skrev god morgon till dig men det blev mer än så. 

jag ville skratta så högt, jag kände hur det bubblade i mig, värmen som fick igång i mitt hjärta. 

jag var påklädd och klar, redo för en ny arbetsdag men jag bubblade. 

första låten jag kom tänka på var alive med empire of the sun och jag dansade.

jag hoppade, jag log, jag svängde på höfterna och bara älskade dig.

tack för att du får mig att känna levande.

förståelse.

jag tänker så jäkla mycket, lite för mycket kanske men jag kommer ju alltid
fram till saker som leder till förståelse, kanske till och med en anledning till allt.
som t.ex. varför jag har svårt att höra någon säga att personen älskar mig i
nyktert tillstånd för sådant sa aldrig pappa när han var nykter.
jag har svårt att ta emot komplimanger utan att ifrågasätta personen för jag
fick aldrig sånt från pappa.

allt jag fick höra från pappa var "du är dum i huvudet, du är värdelös, du är ingenting".
allt det där skedde alltid i nyktert tillstånd medans när han var full så fick jag höra att
jag är bäst, jag är den som kommer att lyckas och oavsett vad så kommer jag ta över världen.
han sa alltid det med tårar, som om han var förvånad över att han faktiskt älskar mig.
liksom, varför låter du så förvånad över att du, pappa, älskar din dotter ?

alla gånger, efter skilsmässan, där jag försökte få en pappa så satt du där med
cigaretten i ena handen och ölen i andra och pratar om minnen, varför du är som du är,
varför jag är din favoritdotter så brister du i gråt och säger att du älskar mig så var du
så jäkla förvånad.

värst måste nog vara en vecka efter du hade sagt att jag var den bästa så sitter du där
med mamma, på min lillasysters studentmottagning, och säger till henne att lillasyster är bäst
för att hon är den enda som lyckades ta studenten. den enda som faktiskt gjorde något med
sitt liv och alla andra dina barn var värdelösa, kassa, inget att ha. du sa även att du visste att
hon skulle lyckas. ett år senare tog lillebror studenten men det sket du fullständigt i.

alltså, jag är så arg på dig. du har förstört så mycket för mig. jag vill kunna ta emot komplimanger.
jag vill kunna höra någon säga att dom älskar mig utan att jag blir rädd, utan att jag faller.
jag vill även kunna ta emot kramar och klapp utan att jag får för mig att den personen ska slå mig.
jag vill kunna vakna upp och känna att jag är så jävla snygg, att jag är fantastisk, att jag förtjänar
att leva, skratta, äta, duscha och vara självisk. även om jag är tacksam över att jag fick lära mig
att vara osjälvisk, att ta ansvar, att låta personen gå före mig så kan jag önska mig ett annorlunda liv utan förståelse.

sista jag hörde från dig var detta:
 "You look like a heartbreaker, or a Killer
Cant beleve that you are my daughter. See you on the other side. I'm not dead yet. HaHa from a very proud Father. Beleve it or not. Watch out for the pink elefhants"

måste medge att den sista meningen var fantastisk.

bitar.

det skulle båda mig gott om jag gick sönder, om alla bitar bara faller i sär och sprider ut sig. 

att jag måste plocka upp bitarna som är bra för mig och lämna dom som är för dåliga för mig.

men jag är rädd för att gå sönder, jag är rädd för om jag går sönder i min ensamhet så vet jag inte vad som händer.

tänk om jag plockar upp dom dåliga bitarna, tänk om jag missar något av de bra. 

tänk om jag blir självisk och bara gör slut på lidandet. 

TÄNK OM..

ska inte tänka så, borde låta mig gå sönder, borde göra det för att bli hel.