mellan 26 & 27årskrisen

kvart över tolv idag så insåg jag hur ensam jag verkligen känner mig.

att vara i ett rum med människor och känna den ensamheten. 

liksom hur hamnade jag här, hamnade jag här när jag började kämpa för livet ? 

för ett år sen så var jag alltid med, var aldrig ensam och var alltid den som skrattade högst och längst.

jag var rolig, så jävla bra, aldrig riktigt ensam för folket flockade runt mig.

jag vet exakt vad som hände men jag undrar ändå när jag blev så blind, så tillbakadragen, så tyst. jag saknar den människan, jag vill ha tillbaka henne men vet inte hur.

jag krisar..

även om jag älskar dig och du vet det.

låt mig få ge er min hemlighet, en tystnad jag har burit på.
en som alla vet om men ändå inte riktigt vet.

denna låt blev en sån klichéartad melodi för mitt hjärta i november.
ni vet alla dessa filmer om hjärtesorg, man åker tåg, en sorglig låt
kommer och helt plötsligt så känner du hur tårarna som hotat med att
visa sig tidigare innan du stiger på tåget faller.

jag har alltid fantiserat om det, alltid drömt om hur kärleken krossade mig
men jag trodde aldrig att jag skulle vara med om det, jag trodde aldrig att jag
skulle kämpa med att hålla tårarna inne inför tågbytet och jag trodde seriöst
att jag hade lyckats med det tills denna låt dök upp i mina lurar och jag grät.

jag skämdes över att jag gjorde något sådant, att jag åkte iväg för att få dig.
jag skämdes över att jag hade fixat håret som du gillade, jag skämdes över
att jag kände mig snygg, att jag ens gjorde mig snygg, jag skämdes över att
jag drack två glas vin med hjärtat i halsgropen.

jag skämdes över att jag och min kärlek för dig blev så jävla klichéartad.


den här låten är för alltid du nu, du hade så många men den här är din nu.

så längesen.

jag är van vid ett krossat hjärta, så van att det inte känns lika mycket längre.
senaste var den 6 juni men den läkte ganska fort.
senast mitt hjärta krossades tack vare en bok var flera år sen men tack vare de
senaste böckerna jag har läst så kan jag konstatera att min mascara är magisk.

jag hade glömt bort hur ont det gör när boken bara ger en tragiska sidor fylld med
sorg, kärlek och vänskap. jag trodde att jag kunde riva ut mitt hjärta från mitt bröst
och skrika åt den, säga nej, gå inte sönder för deras hjärtan går sönder, gå inte sönder
bara för att det inte slutar som du vill.

det har gått en timme och jag känner hur ont det gör, hur mycket mitt hjärta önskar att
det inte var så, hur mina tårar hotar mig.

och det påminner mig om dig, om dig och ditt ego.