mellan 26 & 27årskrisen

kvart över tolv idag så insåg jag hur ensam jag verkligen känner mig.

att vara i ett rum med människor och känna den ensamheten. 

liksom hur hamnade jag här, hamnade jag här när jag började kämpa för livet ? 

för ett år sen så var jag alltid med, var aldrig ensam och var alltid den som skrattade högst och längst.

jag var rolig, så jävla bra, aldrig riktigt ensam för folket flockade runt mig.

jag vet exakt vad som hände men jag undrar ändå när jag blev så blind, så tillbakadragen, så tyst. jag saknar den människan, jag vill ha tillbaka henne men vet inte hur.

jag krisar..