känslor.

jag och mamma pratade väldigt mycket om hur mycket jag har förändrats på så kort tid.

att jag har blivit mer tillbakadragen och tyst av mig, inte häver ut saker och ting om mig.

att jag har börjat förneka mina känslor, att jag har blivit mer rädd. 

och jag håller med henne. jag har tappat ganska mycket av mig själv senaste halvåret. jag har blivit rädd för att visa mig för människor.

jag kan bara lita på tre personer i dagens läge. min mor, min sambo och bästa vän. 

för dom kan jag berätta om min ångest, min dödslängtan och hur nära det är varje gång jorden går sönder under mig.

eller inte hur nära det är vet dom inte.

ingen av dom vet vad som sker egentligen. 

hjälp mig.

bra för mig del 2.

eftersom jag är konstant rädd för vad jag känner och vad jag vill så tänkte jag fortsätta skriva ner saker och ting som måste bort från mig.

trots ord och slag så fann jag en trygghet i hemmet. jag kunde komma och gå, vara inne i rummet mitt utan att någon störde mig tills en morgon då den tryggheten försvann. då en av pappas vänner (inte pedofilen) kom in till mitt rum medans jag sov. jag vaknade till när han smet ut från rummet men skadan var redan skedd. återigen skapade mina tonårsbröst hunger hos en annan.

jag var 14, jag hängde mycket på funplanet och kallade mig för lill_flikkan.

en onsdagskväll träffade jag en kille därifrån. vi pratade, hade trevligt. 

vi kysstes och han började klämma på mig. jag var fortfarande oskuld, jag sa nej. han drog, ignorerade mig och allt jag tänkte "han sa att jag var vacker, borde inte ha sagt nej". vem hade anat då att ca 9 månader senare skulle jag ligga på gräsmattan och bli slickad av en kille jag inte kände.

han kallade sig för mangs, var en av mina vänners vän. vi tre hängde, jag och jennifer bråkade, hon drog och lämnade mig kvar med honom. när vi kom hem till mig så gick vi in till mitt rum, han frågade efter det ena och de andra och jag tänkte om jag säger nej så lämnar han mig.

två timmar senare med en nöjd mangs och en spermafylld tjej väntar på bussen.

dagen efter började jag skada mig själv.

det var det bästa som hade hänt mig. att känna hur kniven skar upp min hud, det dövade allt jag kände inom mig. än idag skadar jag mig men inte på samma sätt.

jag har mina naglar av en anledning så att säga. lämnar inga ärr men svider så in i helvete att jag glömmer bort hur ont det gör inom mig.

och vi avslutar det hela med något lätt.

jag älskar att åka buss. 

bra för mig.

jag vet oftast inte vart jag är samtidigt som jag oftast vet. ibland kan tiden göra mig förvirrad och jag förstår inte hur tiden lyckas.

jag har aldrig haft munsår heller men nu har jag skrivit om det så det lär ju dyka upp snart. 

förra midsommar skröt jag om att jag har aldrig spytt när vi har firat ihop men några timmar senare så haltade jag iväg ut i skogen och spydde sangria och godisbitar.

det var även då jag för första gången fick en spricka i mitt skelett, därav haltande.

en av mina peppiga låtar spelades och jag hade klättrat upp till loftet för sömn.

låten kom, jag blev pigg, jag rusar nerför lofttrappan, sprang ut, gled på altanen och pang! där small det men jag, jag var pepp. jag dansade i tre timmar med den foten (pucko).

det var även den sommar som vi tjejer drog till café opera och någon random dude tafsade på mig och jag smällde till honom, snubblade därifrån och vakten timeoutade mig (jag hade inte druckit tillräckligt för timeout).

när vi tre tjejer var i london och gosade med vår fjärde tjej så gick vi till en gaybar.

vi fick alla varsitt ragg och inte var det av den samkönade. det var en av dom bästa nätterna i mitt liv, inte pga ragget utan mer det var vi fyra tjejer som dansade, drack drinkar och levde livet.

förr i tiden, i ungdomens tid så var det en sommar med tobbe. vi var nästan alltid fullast av alla. vilket var konstigt nu i efterhand. en kväll när vi var som vildast så trashade vi parkeringen, tog sönder alla backspeglar och vindrutetorkare.

vi hamnade i tidningen sen. 

när jag var liten, när jag kände att jag inte kunde vara hemma så hängde jag med en av pappas vänner. vad jag inte visste då som jag fick uppleva en gång var att han är en pedofil. jag förstod det bättre när jag var elva år, alla hade gått och lagt sig men han var uppe och jag var rädd för mörkret och han gav mig trygghet då.

jag förstod att han var into kids när han slickade mig i örat och kysste min nacke och frågade mig om det var bra. 

även en av min äldsta systers vänner tyckte att det var intressant att sticka handen under min tröja när jag började få bröst. han gjorde det varje gång han var på besök för att känna hur stora dom har blivit. jag visste att allt var fel, hans fel, inte mitt, men samtidigt så sa min negativa sida "du borde ha haft en större tröja".

(de två sistnämnda kan förklara en hel del om varför jag inte respekterar min kropp).

för flera sommar sen så var nöjesfältet på besök och jag och bästis gick dit för att åka lite. vi åkte en karusell som snurrade som fan. hon spydde och jag mådde skit men vi hade kul. 

det var även första gången på flera flera år som jag hade klänning frivilligt. jag hade den på balen i nian men jag hatade den då men den sommar fick jag se den med andra ögon. jag älskade den. 

hej, jag heter annelie och det här var bra för mig.

inte bipolär men en blandning.

"vi kom fram till att du inte är bipolär men vi skulle vilja utreda dig för personlighetsstörning".

jag förstod inte vad dom menade från början.

tankarna sattes igång och jag började leka med tanken om jag är schizofren. 

men läkaren och psykologen förklarade mer ingående i det hela och när jag frågade efter exempel så berättade läkaren om nalle puh och hans vänner.

jag fick en klarare bild för jag har ju analyserat beteendet på det hela.

dom nämnde även borderline och jag blev rädd men samtidigt så kände jag att

jag är på rätt väg. 

jag kan bli frisk, jag kan bli normal.

döden är perfekt.

nejnej, jag lovar att detta är inget rop på hjälp eller deppigt. 

döden är ett faktum, ett bevis, en händelse som sker en gång i livet.

kanske fler om du blir återupplivad men struntsamma. 

jag och mamma har alltid pratat om döden, pratat om att oavsett vad så kommer det att ske.

jag har accepterat att folk runt omkring mig kommer att lämna mig för alltid och 

allt jag har kvar från dom är minnen och känslor. 

jag har även accepterat att nån dag så kommer jag att lämna denna värld och jag ser fram emot det. 

något som jag aldrig någonsin kommer att göra är att ta mitt eget liv. jag kan inte vara så självisk av mig. jag väntar fast jag börjar tappa tålamodet. 

men det är värt väntat för den friden jag vill känna.

vår vänskap

en form av hylling till en människa som blev, för mig, en vän för livet.

att en torsdagskväll blev en början på en vänskap, en vänskap som jag trodde aldrig skulle ske men på grund av vår ärlighet så känner jag att vi är okej, alltid.

jag kan se oss på roadtrips, dra nånstans där vi kan bara sitta och snacka, ta en öl eller två och skratta åt livets misärer och lycka. jag kan se oss som grannar, att bara kliva över för middag eller kaffe.

jag kan faktiskt se oss som oss, oss som i "jag vill inte vara själv ska vi ut och leka skogsbrand".

jag kan se dig på alla vis, jag kan se mig själv krypa upp hos dig och gråta lite för att sedan skratta för jag är som ett litet barn.

jag behöver oss av någon anledning. 

jag vill inte behöva oss eller dig. förstår du ? det känns så fel att på sätt och vis ge dig delar av mitt hjärta som du ändå förstår (förlåt).

men jag vill även tacka dig för allt, för att du finns. för att du står ut med alla mina sidor och det är så jävla konstigt att du blev en sån betydande människa för mig på så kort tid, på det här viset. 

jag vill fortfarande att du ska sjunga godnatt för mig.