att en torsdagskväll blev en början på en vänskap, en vänskap som jag trodde aldrig skulle ske men på grund av vår ärlighet så känner jag att vi är okej, alltid.
jag kan se oss på roadtrips, dra nånstans där vi kan bara sitta och snacka, ta en öl eller två och skratta åt livets misärer och lycka. jag kan se oss som grannar, att bara kliva över för middag eller kaffe.
jag kan faktiskt se oss som oss, oss som i "jag vill inte vara själv ska vi ut och leka skogsbrand".
jag kan se dig på alla vis, jag kan se mig själv krypa upp hos dig och gråta lite för att sedan skratta för jag är som ett litet barn.
jag behöver oss av någon anledning.
jag vill inte behöva oss eller dig. förstår du ? det känns så fel att på sätt och vis ge dig delar av mitt hjärta som du ändå förstår (förlåt).
men jag vill även tacka dig för allt, för att du finns. för att du står ut med alla mina sidor och det är så jävla konstigt att du blev en sån betydande människa för mig på så kort tid, på det här viset.
jag vill fortfarande att du ska sjunga godnatt för mig.
No comments:
Post a Comment