dramat kring den guldfärgade snipern.

jag har sällan förstått avundsjukan och dess hat. jag är sällan avundsjuk för jag har alltid känt tacksamhet. 

nu är det ju såhär, en version från min sida. en version som jag har haft i månader. 

jag vet vad du känner, jag vet vad du vill.

jag har gett dig chanser till att berättat men du har nekat och dragit en lapp från 

påsen med lögner. 

jag var ärlig och berättade, du sa att jag skulle ge upp för inget skulle ske.

självklart, jag är inte dum. omständigheterna hindrar oss. 

du frågade aldrig, du antog. din svartsjuka och avundsjuka tog över.

du vill inte att jag skulle vara först. 

du gillade inte mig men du satt och ljög för mig.

jag ska citera en mening från en låt av kent, "jag fick chansen, du gav mig chansen men nu är det för sent". 

min mening med den är att jag gav dig chansen, flera gånger. 

du må vara osäker och ensam men det är ditt fel när du inte tog emot handen jag gav dig. jag hoppas att du finner ro, att sorgen du bär på blir lättare. 

jag hoppas att du själv förstår vad du har gjort.

ta hand om dig, jag menar det.