sthlm ger mig ångest, den påminner mig om allt skit jag har gjort, vem jag var.
och just nu kör jag sista natten här i sthlm och jag vill bara gråta.
att få se ens vänner titta på en och fråga vem jag är, kommer du tillbaka o.s.v. när man sitter
där och säger att jag är jag, jag vill inte, jag säger nej till att dricka och nej till att
komma tillbaka och det känns som om de inte tror på mig.
ja, de visste att det inte skulle hålla för mig och pontus. de sa det, de sa hur rätt de hade.
men jag sitter här med väggar högre än vanligt och någonstans trodde jag på något.
jag vet inte, jag är bara så förvirrad.
No comments:
Post a Comment